anorexiaismylife

Hej

Min dag var bra fram till för en liten stund sedan...

Jag har jobbat hela dagen, och på jobbet är det ingen som vet om att jag har problem med maten. Det är dessutom ingen som har rast när jag har rast, så att slippa äta på jobbet utan att få massa kommentarer har varit mycket lätt.

När jag kom hem för några timmar flög det i något konstigt i mig. Kroppen sa att den var värd ett kokt ägg. Självklart var jag så jäkla dum och lyssnade på kroppen!

Det blev helt enkelt att ta fram ett ägg och koka det.
Till det kokta ägget drack jag en dl loka...
Fan vad skit jag mådde efter. Det blev till att springa till toaletten och spy. Jag vet att allt inte kom upp trots att jag försökte i över en timme. Nu ligger jag i sängen och hatar mig själv.
Varför var jag så jävla dum och både åt och drack?
Jag har klarat mig utan mat i en vecka, men varför skulle jag äta nu helt plötsligt?

Jag är så besviken på mig själv!

Jag har säkert gått upp 2 kilo nu bara för det. Det känns så i alla fall!

Nu kommer det bli svält i en vecka!

Ångest är vad jag har. Den här natten kommer bli jobbig!

/Hon som är sämst i hela världen!

Jag sa i det förra inlägget att jag skulle skriva ett inlägg om mig, och här kommer det.

Allt började egentligen i sjätte klass. Jag var lite småmullig, men det var inte någon som brydde sig om det. Jag däremot var helt galen. Min bästa kompis var smal och jag ville se ut som henne. Jag började hoppa över maten i skolan, men självklart så började lärarna kontrollera mig mer och tillslut ringde de hem till mina föräldrar.
Jag blev tvungen att börja äta maten i skolan igen.

Jag mådde inte bra av att inte vara smal, så jag började spela fotboll bara för att få röra på mig lite. När jag märkte att vikten gick ner så blev jag taggad. Jag kunde bli smal om jag ville. Det var ungefär då som jag slutade äta godis, chips, kakor, bullar, gladd och dricka dricka. Jag hade alltid innan varit en gottegris så att sluta med allt det var inte lätt. Jag kämpade länge mot sötsugen, men tillslut gav det med sig. Jag övervann kampen mot sockret.

Jag gick ner ytterliggare några kilo när alla onyttigheter försvann ur mitt liv. Glädjen inom mig gick inte att beskriva.
Mat åt jag som vanligt...

Sommaren mellan sexan och sjuan brakade det löst. Jag skulle börja i en ny klass och skola. Självklart gjorde jag allt för att bli av med några kilo för att inte se tjock ut.
Jag började smyga med maten hemma, "äta" i mitt rum (dvs. slänga maten i soptunnan). Sakta men säkert gick jag ner några kilo.
När jag mådde som bäst så blev jag och min dåvarande bästa kompis ovänner. Hon blev djupt deprimerad och jag mådde skit för det. Maten blev min bästa vän. Jag lyckades äta upp mig de kilo jag gått ner och dessutom några kilo till.
Jag orkade inte bry mig speciellt mycket om hur jag såg ut. Det var så mycket under den tiden.
Hela sjundeklass är egentligen ett tomt hål för mig. Jag fick varje dag höra av min fd. bästa kompis att det var jag som gjort att hon mådde som hon gjorde.

Hon accepterade inte att jag var med mina andra kompisar. Jag orkade inte tänka på att bli smal.

Jag höll på att äta normalt i fram till nionde klass. Då blev jag riktigt sugen på att gå ner några kilo.
Jag pratade med mamma och sa att jag skulle äta pulver ett tag, men självklart äta maten i skolan. Hon trodde på det och vips så levde jag utan mat. Tyvärr så svimmade jag av en gång och blev då tvingad att äta. Mamma förbjöd mig att äta pulver så det var ju bara att sätta igång med riktig mat igen.

Den första dagen gick bra, sedan såg jag hur vikten gick upp. Jag mådde skit över det.
Efter lite drygt en månad kände jag mig stor som en elefant, trots att jag faktiskt inte gått upp så mycket.
Jag ville ju bli smal och inte blev jag det av att äta massa mat.
Det var då jag började med att trycka fingrarna i halsen och spy upp maten. Jag lyckades dölja att jag spydde i nästan ett år. Vissa dagar klarade jag av att äta normalt, medans andra dagar spydde jag tills det smakade blog i munnen. Mamma och pappa kom på mig när jag stod lutad över toalettstolen... Det var inte alls roligt!

Jag blev övervakad och tvingad till att äta. När mamma och pappa såg att jag gått upp lite i vikt så var det inte så noga med att ha uppsikt över mig längre.

I mitten av ettan på gymnasiet började jag må dåligt. Jag svälte mig i några dagar, men självklart så blev det fel och jag började hetsäta. Jag åt, spydde, åt, spydde...

Träningarna orkade jag inte med. Tillslut sa jag ifrån. Jag bestämde mig för att strunta i allt som hade med ätstörningen att göra och äta så jag orkade med träningen.

Jag åt väldigt nyttig i nästan ett år, alltså fram till för ett halv år sedan.
Min ena kompis började då på viktväktarna för att bli av med några kilo. Jag blev självklart taggad att bli smal, och ätstörningarna började igen. Det gick perioder då jag inte åt, och andra där jag åt och spydde. Så här höll det på fram till för ungefär en månad sedan.

Jag fick nog av att spy hela tiden och bytte ut den enda målet jag åt (middag) mot en halv portion Varma koppen. Vikten gick ner och jag började träna stenhårt.

Nu sitter jag här en tid senare och är fast i anorexia-tänkandet. Jag har inte ätit på 6 dagar och det har resulterat i att jag gått ner 8 kilo i vikt.
Jag har undertiden tränat hur mycket som helst, varje dag har det blivit sammanlagt 5 timmar (varav 3,5 timmar promenad)!
Jag bor ensam ett tag och passar då självklart på att hoppa över maten så mycket det bara går. Jag är fast besluten om att bli smal.

Min allra närmsta vän har pratat med mig och vill att jag ska börja äta igen, men tvek på det! Jag ska bli smal även om det kommer betyda att jag måste lägga av med det jag älskar mest av allt; innebandyn.

Jag vill inte gå runt som ett fetto längre!!!

Lite om mig:
Längd: 175 cm
Vikt (nu): 64 kg
Högsta vikt: 80,8 kg (FY FAN!)
Mål(just nu): 55 kg

Är det något du undrar så är det bara att fråga :)